Att heta Göran Persson

Att heta Göran Persson har sina prövningar! Under många år var mitt namn mest associerat till Erik den XIV: s, enligt skolböckerna, falske rådgivare, Jöran Persson. När sedan Skolministern, Finansministern och även Statsministern kom att heta Göran Persson så förändrades tillvaron en liten aning för mig. I början var det roligt att sätta upp löpsedlar och rubriker, hemma och på jobbet, men så småningom blev det mer besvärande än roligt. En presentation av mig själv i olika sammanhang krävde ofta en rolig och fyndig kommentar till min namne. Så i dessa avseenden vill jag inte beklaga att vi fått en ny statsminister.

Några episoder från minister Göran Perssons era har dock fastnat i minnet, bla när Jarl Alfredius ringde min telefonsvarare och gratulerade till utnämningen till Finansminister!! Dagens Eko ringde mitt i natten och frågade, - Nå...Göran Persson, ni har nu haft krismöte om ekonomin på Bommersvik, hur tänker du hantera arbetsgivaravgiften? Där kunde jag ha gått till historien om jag funnit mig och svarat tex, - Den ska vi ta bort med omedelbar verkan! Men det kom för överraskande och jag fann mig tyvärr inte. Ekot svarade att jag felaktigt fanns i deras VIP-mapp, märkligt och mycket förvånande, men med åren funderar man på vad man kan sätta tilltro till.

Jag var under många år chef i ett stort fastighetsbolag och hade där ett antal fastighetsförvaltare underställda mig. En dag kommer en förvaltare i ett meningsutbyte med en hyresgäst och säger till denne, - Nej...nu tror jag inte att du och jag kommer längre, det är inte någon idé att vi pratar vidare med varandra! Du får ta och vända dig till Göran Persson med dina klagomål! Hyresgästen svarar, - men, vaaa....ska det verkligen vara nödvändigt att gå sååå långt?

Lite om mig själv!

Jag är född 1944 och tillhör alltså de i många avseenden ifrågasatta "40-talisterna" eller tärande "köttberg" som finansministern Pär Nuder dumt och korkat uttryckt sig! En otäck metafor, kanske i avsikt att avpersonifiera oss som med gällande pensionssystem kommer att bli en belastning för samhället. Trots att många av oss bidragit med hög skatt under många goda arbetsår försöker man nog att göra åtskilligt för att försämra våra villkor.Ett sätt är att förändra attitiyden till oss att vi är ett tärande köttberg

Vi som är födda på fyrtiotalet hade stor tur att födas just då. Vi har fått tillhöra en privilegierad generation människor som har fått uppleva och själva bidragit till många förändringar av samhället inom politik, musik, konst, stadsplanering, livsåskådning, sexrevolution, etc. Inget har varit främmande för vår nyfikenhet att åstadkomma förändringar av det gamla. Vi älskar att uttrycka åsikter inom "allt" och givetvis har vi också alltid "rätt"! Vi älskar att diskutera och har slipat vår retorik genom åtskilliga kvällar och nätter, på golvet, med stearinljus, bena i kors, en gitarr och efter några flaskor rödvin så sitter argumenten där.

Yngre generationer angriper oss ofta och gärna. De anser att vi blockerar deras möjligheter till självförverkligande och yrkeskarriärer. Men vi flyttar oss förstås inte frivilligt då vi anser att vi styr samhället bättre än våra omogna och bortskämda barn.

När vi till slut, relativt unga till kropp och själ, frivilligt lämnar ifrån oss den formella makten kommer våra pensioner att kosta skjortan. Men....så mycket som vi demonstrerat och knutit nävarna för ett bättre samhälle så är det bara rättvist att vi får en hygglig återbetalning för vårt slit och engagemang! Orättvist, omoraliskt tja....kanske men som Nietzsche en gång sagt "Moral, det är bara brist på tilfälle!"....nog om detta!!!

Min bakgrund och uppväxt

Mina föräldrar kommer från Skåne och bosatte sig i Nyköping bara några månader innan jag föddes. Så småningom fick jag en bror och en liten syster, Jan-Åke och Lena.

På 60-talet var det populärt att utbilda sig till ingenjör så det blev också mitt val, byggnadsingenjör trots att jag i grunden är en humanist. Men jag tror att den blandningen av tekniker och humanist ändå kommit till viss nytta bland alla specialiserade teknokrater jag umgåtts med genom mitt arbete.

Jag arbetade till en början som arbetsledare och platschef på byggen i min barndomsstad Nyköping under några år men sen blev staden för liten för en nöjessugen ung man. Till Stockholm bar det 1969 och där är jag kvar.

Efter att varit med om att bygga miljonprogrammets områden har jag varit anställd i ett fastighetsbolag med ansvar för ett stort antal fastigheter i Stockholms innerstad och södra förorter. Ett mycket stimulerande arbete där jag hade förmånen att kunna påverka mycket såväl inom arkitektur som service och organisation. Jag har trivts mycket bra med detta och det har också stärkt självkänslan hos ett småstadsbarn att få visa framfötterna i huvudstaden.

I Nyköping träffade jag 1967, en lördagskväll i Folkets Park, Lena från Oxelösund som blev min fru och mor till våra barn Mårten född 1976 och Kalle född 1982. Vi skiljde oss 1986 men har bra kontakt när det gäller barnen och trivs ganska bra med varandra också.

.

Lena

Jag träffade Anki några år efter min skilsmässa och vi var sambos under flera år. Vi bodde tillsammans i ett hus i Lillängen i Nacka med våra två hundar Tino, som nu är i hundhimlen, och Yazza. Rasen är Nova Scotia Duck Tolling Retrievers eller Tollare mer populärt. Mina två barn, Mårten och Kalle och Ankis tre, Fia, Jesper och Sara bodde aldrig med oss i huset utan hade flyttat till egna hem innan dess. Nu, 2009, har Anki och jag separerat och hon har flyttat och tog också hunden med sig, så jag bor ensam kvar i huset och trivs ändå bra med det livet! Självbo heter det visst, myntat av min gamla vän, författaren Kicki Biärsjö!

Anki

Lena och Anki??!!

Mina intressen är många och det är svårt att få tid till allt jag vill göra. Det gäller arkitektur, foto, film, musik och sång, läsa, datorer, promenera, cykla, segla, skidor, långfärdsskridsko och köra motorcykel på snirkliga vägar. Jag spelar också lite gitarr när lusten faller på, försöker lära mig att hantera altsax, sjunger i en Beatleskör. Vill lära mig Italienska. Funderar på att ta Jägarexamen. Tycker om att laga och äta god mat, umgås med goda vänner, resa till historiskt intressanta platser, snickra på huset och sommarhusen Korsholmen i Oxelösund och Björkbacken i Tybble eller (helst) bara sitta, fästa blicken i fjärran och stirra rakt ut över havet eller fälten och låta tankarna komma och gå. D v s ungefär som alla andra som sakta blir äldre och upptäcker att det är det "lilla" livet som ändå är det väsentliga i tillvaron.

Lördagkväll 1967, Folkparken i Nyköping